1800-talets teater. Ny svensk teaterhistoria (del 2)

Teaterns kärna och mening är det betydelseskapande mötet mellan scen och publik. Centralt i detta band står därför ett 30-tal teaterhändelser, däribland Don Juan och Friskytten, Jungfrun af Orléans och Afrikanskan, Ett dockhem och Hamlet. Samtidigt kastas ljus över 1800-talets expanderande svenska teaterlandskap, då teaterintresset når en sådan nivå att det är motiverat att tala om en teatermani såväl i landsorten som i huvudstaden. Tongivande blir successivt den borgerliga publiken med dess smak för ständigt stegrade effekter, vilket gör att teatrarna länge prioriterar det visuellt anslående i en främst från utlandet hämtad repertoar. Internationaliseringen sätter också avtryck i spelstil och gästspel liksom i importen av scenografiska nyheter och teatertekniska landvinningar. Mot detta bryts idén om en nationalisering av svensk teater, omsatt i anspråket på en inhemsk dramatik och i tanken på en s.k. nationalscen. Därtill är 1800-talets teater på olika sätt en skådespelarnas teater, då scenens kvinnliga och manliga idoler utövar en sådan attraktionskraft att förhållandet bäst fångas i begreppet skådespelarmagi. Här möter artister som Nils Wilhelm Almlöf och Jenny Lind, Elise Hwasser och August Lindberg, Gustaf Fredriksson och Ellen Hartman. Snart nog framträder initiativrika regissörer med inflytande över både den yttre och inre regin. Även dessa uppmärksammas, liksom "teaterkungen" Albert Ranft och hans imperium.